Mästersmed Petter Persson 1789–

Mästarsmed

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden, reglerades av skråordningarna och varierade mellan olika yrken.

Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av skråtiden som det blev krav att han först skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet.

En tidig benämning på gesäller var svenner.

Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet.

För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov.

Mästare var benämningen på hantverkare med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller.

Mästarbrevet var en hantverkares bevis på att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur lära upp nya gesäller.

Skråordningarna reglerade villkoren för att bli mästare och varierade mellan de olika hantverksyrkena.

Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta måste de även ha en tillstånd från staden, dvs de måste söka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev.

På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare.