Viktor "Viktor i Brostua" Johansson 1855–1947

Viktor bor tillsammans med sina föräldrar och bror Carl Johan på torpet Hjotkullen under Föllingsö

En mycket tragisk olycka i familjen, dottern Anna Maria, endast ett år och sju månader när hon brändes till döds. Hon var ensam hemma i torpet Brostugan under Föllingsö. Hon lyckades att få glöd på kläderna från den öppna spishällen.

Viktor och Johanna bor fortfarande på torpet

Levnadsglad 90-åring berättar

Viktor föddes 1855 på Farsbo under Harg. Hans föräldrar, Johannes Hjelm och Anna Greta Månsdotter, Johannes från Rödingehult, Kisa och Anna Greta från Västra Eneby. Viktor bytte namn från Hjelm till Johansson, efter faders förnamn. Han tyckte inte om uttalet på Hjelm som på Kisa-mål blev ”Jaalm”. Hans förstfödde son, Karl Viktor Rudolf, återtog senare namnet Hjelm.

Man skall inte vara sur och grinig och gräma sig över småsaker, säger Viktor. Fattigdom, ja nog kunde det vara svårt ibland, när man inte vet vart man skall ta femtioöringen, när man behöver den. Men hellre är jag fattig som en kyrkråtta än jag gräver ner mig i guld, för den som har mycket pengar blir

förr en dålig människa än en som inget har. Viktor vet vad han talar om, för fattigdomen har varit hans lott genom livet. Men med en stor erfarenhet och ett gott stycke aptit på livet, är han rikare än de flesta, som i femtio år brukade torpet Brostugan under Föllingsö.

När jag, vår son och Matilda flyttade in i stugan var den så dålig att kattorna sprang obehindrat ut och in genom väggarna, Ja, väggarna förtydligar Viktor. Han fick Kungliga Patriotiska sällskats medalj av första storleken för några år sedan för lång och trogen tjänst på Föllingsö. Den fick jag av

kammarjunkare Adlerkreutz, förvaltare på Föllingsö. Jag kan inte låta bli att Viktor Johansson, skratta, när jag tänker på, att jag själv skall flytta in i själva herrgårdbyggningen på min födelsedag.

Ungdomstiden

Viktor är född på torpet Farsbo under Harg, Kisa socken. Han och hans bror Carl Johan hade sin ungdom på torpet Farsbo. Ungdomen bestod inte så mycket av glädje och lättja som kanske dagens ungdom har, utan det fanns alltid hårt arbete som väntade och nöden var inte långt borta. Viktor var

märkt av hårt arbete och umbäranden, bland annat så hade han mist vänstra armen på grund av blodförgiftning efter en olycka med en timmersax. Han hade även mist ett finger på sin högra hand, som hans bror, av misstag högg av i samband med vedhuggning. Viktor kom och envisades med att visa var man skulle hugga, han räckte fram fingret på trästycket. Innan hans bror han hejda yxan så var fingret av. Han försökte dölja för sina föräldrar vad som hänt, han ville ju inte visa att fingret var av, men det upptäcktes ju snart.

Åka till doktor och sjukhus fanns inte i deras sinnevärld. Idag skulle man åka till sjukhus i ilfart med en så pass kraftig skada. Hans mamma Anna Greta, hade nog fått plåstrat om både sin man Johannes och sina barn ett antal gånger på grund av allt hårt arbete. Hon visste på råd, med dåtidens hus- och hästkurer, hon fläkte upp en röksvamp och trädde över fingertoppen, vidare behandlade son fingret med både ringbalsam och myrratinktur. Det sved som eld, berättar Viktor och pappa fick tvångshålla mig medan mamman behandlade fingret. Bedövning!? säger Viktor och skrattar.

I Mjölsefall bodde en gammal gubbe som kallades doktor. Han skulle dra ut en tand på mig och visst fick han ut tanden, men fört efter gubben släpat mig runt i rummet, berättar Viktor och skrattar, men visst fan gjorde det ont, tillägger han.

Viktor och hans bror, Carl Johan, lever vidare på torpet hemma. Carl Johan flyttar så småningom. Han har otur och hamnar så småningom drivande omkring på socknen. Viktor flyttar först till torpet Hjortkullen där han gör dagsverken under ett par års tid för att sedan komma till Kisa Prästgård och arbeta som dräng.

Fästfolk och kyrkotagning

På Kisa Prästgård ser han en ung flicka vid namn Johanna Matilda Nilsdotter, hon är från Tidersrum, på ett torp som heter Bygget under gården Falla. Falla förresten, hon har en anfader på gården Falla som heter Olof Tyrson, född 1608 och var fänrik i Karl XII´s karoliner-armé, om honom finns en särskild berättelse. Johanna arbetar som mjölkpiga på prästgården, livet är trots allt ganska gott, hon har arbete och ser en ung och stilig dräng som arbetar där – Viktor. Tycke uppstår och det är inte många stunder som de får för sig själva, men så pass mycket i alla fall att Johanna blir med barn, barnet blir sedan min farfar.

Stor skandal!! de var inte gifta och Johanna med barn, Skandal för en piga som arbetade i prästgården! Johanna fick sluta och flyttade hem till Tidersrum. Den 29 december 1880 föds hennes son i Tidersrum och döps till Karl Viktor Rudolf, Viktor efter sin far.

Nu måste saker och ting ställas till rätta och det i rödaste rappet. Eftersom Matilda var ogift måste hon genomgå kyrkotagning. Efter förlossningen ansågs Matilda vara "oren". Denna tidsperiod av "orenhet" skulle pågå i 4 veckor efter förlossningen. Därefter skulle Matilda genomgå en ritual i kyrkan för att åter tas upp i den kyrkliga och sociala gemenskapen. Viktor erkänner faderskapet och den sjätte februari 1881, tar Viktor och Matilda ut lysning i Kisa och de gifter sig den tredje mars 1881.

Livet på torpet

Efter vigseln flyttar Viktor och Matilda till torpet Brostugan under Föllingsö i Kisa socken. Föllingsö känner han till utan och innan då han redan 1868 gjorde hjälpdagsverken där. 1868 0ch 1869 var mycket svåra år, i synnerhet 1869 som var en riktig torrsommar. “Det fanns för det mesta inget annat att äta en så kallat syrfrö, ett gräs som han mamma repade och kokade en gröt på, eller också sura ”krösen” med blåmjölk och så mer ”päron”, vid något enstaka tillfälle kunde det bjudas en halv salt strömming och jordpäron” (potatis).

Eklusa

“Ja, nog har en fått känna eklusa alltid. 1869 var ett rent hemskt år på grund av missväxt”, berättar Viktor. Det fanns knappt mat för vare sig folk eller fä. Rågen var som kumminskorn och vi måste skära den på nätterna. Om man bara rörde vid den när solen sken, rann kornen ur axen, och så blev det inget kvar. Vintrarna kunde vara eländiga och kalla, en gång när han skulle köra de cirka 5 milen till Linköping, - det var häst och vagn på den tiden-. Det var så kallt att sparvarna låg ihjälfrusna på vägen när de hade försökt att äta den frusna hästspillningen

I maj 1884 händer en mycket tragisk olycka i familjen, endast ett år och sju månader dör deras dotter Anna-Maria när hon brändes till döds. Hon var ensam hemma i torpet Brostugan. Hon fick glöd på kläderna från den öppna spishällen. Ni ska veta, att det inte var roligt att komma hem den kvällen, säger Viktor med glansiga ögon och en stunds tystnad.

Ännu en tragisk händelse var 1895 när sonen Anders Ivar dog endast åtta år gammal i som vi sa, bröstsjukdom, idag skulle man nog säga lunginflammation. Ja, säger Viktor igen, nog har man känt på ”Eklusa, det var svårt för Viktor att hålla sina tårar borta, “det är svårt sa han, vi är den generationen karlar som inte skall skylta med sina känslor” sa han och tårarna rann nedför kinderna. Nog om detta sa han och torkade tårarna.

Slåttern

När vi skulle slå ängarna omkring våra små torp, gick vi ihop i stora ”gängeskap”. Arbetet började klockan 2 på morgonen. Varje karl fick ett kvarter brännvin och innan vi började arbetet tog vi var sin sup. Arbetet pågick sedan vid elvatiden, då kände vi oss mogna för en ”hjälpare”, mitt på dagen drack vi ingenting, det var för varmt. Men vid aftonvarden drack vi ur resten och från gården fick vi en hålkaka, smör och ost och ”spikekött” och så en sup var. Sedan ”rogade” vi oss kring en ek på ängen, där det var slätt kunde vi dansa. Det var gott om handklaverspelare i byarna på den tiden och i säng kom knappt förrän det var dags att stiga upp igen. Slåtterna var den bästa tid på året, Ja, och det var på den tiden brännvinet smakade gott och folk kunde stå upp för än sup, berättar Viktor.

Det var fattigt och eländigt, men inte var det tråkigt för det, jag har funderat på – Vem sjunger nu i arbetet – För sjöng drängarna bakom plogen, på hölassen och överallt, där de hade sina sysslor. Flickorna likaså, det var en fröjd att höra flickorna, när de lockade på korna, hur de skallade och sjöng överallt i skogen. Nu är det slut på sången konstaterar Viktor. “Ja, nog fick man arbeta allt,

konstaterar” Viktor,

Kontraktet

"Se på det här kontraktet på arrendet på Brostugan underskrivet 1881. Arbetet börjar klockan fem på morgonen och slutar vid solnedgången, jag vill inte tala så mycket om bestämmelserna, men nog var det bra kitsligt att ägaren till torpet skulle bestämma vilka människor jag skulle få släppa in i stugan, om det också vara bara för ett enda tillfälle”.

Lever du får du brännvin

En stensättare stod nere i en brunn och arbetade, en sten föll ner och törnade emot honom så att han svimmade av. Folket skickade bud på majoren. Han kom och lutade sig över brunnskanten -” lever du” ropade han. Inget svar. ”Lever du”, inte ett ljud. ”Lever du”, skrek majoren, ”så får du en kanna brännvin”. Då, äntligen kom det där nerifrån: “Javisst lever jag”. Brännvin användes som medicin vid alla möjliga och omöjliga tillfällen, konstaterar Viktor.

Slutord

Viktor och Matilda fostrade 10 barn i det lilla torpet Brostugan. Viktor hade en rik fond av humor och minnesgod som få, kunde hanberätta om händelser i sin tidigaste barndom. Även farfaderns bravader i finska kriget och i kriget mot Napoleon kunde han levandegöra, se Petter Hjelm –Napoleonkrigarens levnadsberättelse, på oefterhärmligt sätt. Vid olika tillfällen har glimtar från hans strävsamma liv återgivits i Correspondenten